Jag blir alltid misstänksam när människor säger att de "har gjort allt". Oavsett sammanhang.

Efter gårdagens knivattack i centrala Norrköping så uttalar sig GMs mamma i samma ordalag och via en intervju i Aftonbladet vill hon att "folk förstår hur illa ställt det är med psykvården.."

"I tre år har hon kämpat för sin son. I tre år har hon fått höra att han är myndig, att man inte kan tvinga honom till någonting."

Nja, man kan faktiskt tvångsomhänderta myndiga personer om de utgör en risk. Något som mamman faktiskt redan verkar fått gjort. (Jag är f.ö. högst tveksam till om "utökad tvångsvård" är rätt väg att gå eftersom även det har sina nackdelar.)

 

Artikeln berättar:

"för tre år sedan betedde han sig så konstigt när han bodde hos sin syster att han blev tvångsomhändertagen.
Han tillbringade fyra veckor på en psykiatrisk avdelning, en plan för hans behandling gjordes upp, han skulle få plats på ett gruppboende.
– Men han bara sket i det och flyttade till mig i Norrköping. Än i dag har han inte fått en diagnos."

Så han har "fått hjälp" av samhället. Men...

Här har vi en person som är oförmögen att ta ansvar för sig själv. Vari ligger då ansvaret att ta hand om honom? Jo, hos närmast sörjande i.e. Mamman.

Och det är här det blir knöligt.
1. Mamman har ett ansvar gentemot sonen.
2. Mamman har inget ansvar förvsonen gentemot samhället.
3. Däremot kan mamman lägga över en del av ansvaret (eller allt ansvar genom tvångsvård) hos samhället/psykvården.
4. Samhället kan också gå in och ta ansvar för personen genom tvångsvård. Dock finns det ingen myndighet som med jämna mellanrum går runt till medborgarna och gör en utredning av deras mentala hälsa och utvärderar om de ska tvångsomhändertas eller ej. Däremot kan så ske om det förekommit en anmälan från närmsta familjen. Något som faktiskt hänt i fallet ovan. Oftast får vi dock reda på att människor haft behov av tvångsvård efter det begåtts några riktigt hemska handlingar. Av naturliga förklaringar får vi aldrig reda på när tvångsvård förhindrat hemska handlingar.

Innan gårdagen begav sig var GMs situation vid #3. Mamman har delat ansvaret med psykvården. Psykvården ordnar att GM ska gå i gruppterapi. GM struntar i "receptet" och psykvården lägger tillbaka ansvaret på mamman. Nu är det mammans uppgift att få honom att gå till gruppterapin.

Mamman säger: "Psykiatrin säger att han måste få vård för missbruk, missbruksvården säger att han först måste få hjälp för sina psykiska problem, socialen säger 'kommer han hit frivilligt, kan vi hjälpa honom'."

Så som sagt så finns det hjälp från samhället att få. Dock måste här GM själv vara en drivkraft. Något som han uppenbarligen inte vill. Alternativen är att familjen utövar påtryckningar för att få honom att gå eller så får samhället idka tvångsvård, som vi idag (mycket riktigt enligt mig) har en restriktiv hållning till.

Hela artikeln, som så många andra, andas ett utkrävande av ansvar. Från vem är oklart. Oftast refereras det endast vagt till "samhället".

Jag vill påpeka här att jag inte är insatt för fem öre i GMs fall ovan i annat än det jag läst om i media. Men det är också det som är problemet med artiklar som denna. De berättar bara halva historien och utelämnar viktiga händelser och fakta.

På nyheterna ikväll stoltserar dessutom Anna Starbrink med att de fått ner antalet självmord bland annat med hjälp av höga stängsel på broar så ingen får infallet att kasta sig ut... Nu saknas bara att vi gör samma sak med trottoarerna så ingen råkar vandra ut i trafiken eller bygger en mur vid utsiktsplatser så ingen råkar trilla ner.

För att återgå till det specifika fallet ovan verkar faktiskt det tagits åtgärder från "samhället". Om det brustit någonstans så verkar det varit från familjens sida som inte lyckats övertala (eller tvinga) honom till vård.

Men samtidigt blir jag så trött på artiklar som vinklar debatten till att utkräva ansvar av "någon" som ska göra "nånting". Den mest uttjatade kommentaren är "samhället måste ta sitt ansvar".

Ibland kan det faktiskt vara så att det inte är någons fel.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21268567.ab

rikard report

Fotograf
Rikard Isacsson

Mobil: 07 22 22 59 49

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Mitt namn är Rikard Isacsson och jag jobbar till vardags som fotograf och Creative Director på reklambyrå i Linköping. Dock är att ta kort inte mitt enda yrkesområde utan mina arbetsuppgifter inkluderar även Webb, Original, layout, film osv. Ett ganska brett och utvecklande arbete med andra ord.

Det du hittat till här är dock min privata hemsida där jag lägger upp fotografier som jag tar och skriver om lite intressanta saker och händelser i omvärlden. Mycket av det som skrivs här grundas i min allt växande cyniska världsbild. Aldrig har det funnits så mycket information att tillgå och det kommer mer för varje sekund som passerar.